This brings back some memories...

Före och efter, det är den enda indelning som finns; före och efteråt.

Solen lyser in i mitt arbetsrum, Atlanten glittrar obegriplig, det flimrar ansikten på dataskärmen. Barn, föräldrar, familjer, enskilda saknade.

Innan/efteråt och avgrunden som öppnar sig däremellan.

All vår vardagliga väntan, någon dröjer, all vår ängslan. Det som kunde ha hänt. Och så händer det.

Den stora vågen kommer. Allting blir tyngdlöst tyst.

Det är efteråt. Skonad sitter jag bakom mina ord. Att sakna ord är ingenting och att skämmas är skamlöst. Vi som blev skonade skäms. Sträcker fram våra meningslösa händer. Vi är här, försöker vi säga. Utan att begränsa vad vi menar med här.

Före - efteråt. Det enda som finns är det obeskrivliga avståndet mellan innan det hände och när det har hänt.

Är det någonting jag kan göra?

Vi som blev skonade - ska vi känna lättnad?

Vi är här.

Kunde vi upphäva avgrunden mellan innan och efteråt, skulle vi göra det men det kan vi inte. Kan vi inte spränga väg till ett rum där sorgen är portförbjuden ska vi hålla tyst.

Våra intetsägande armar. Vi vill bara hjälpa. Vi är här.

Världen deltar i sorgen, står det. Så går det inte till. Sorgen är inte tillgänglig för världens allmänna deltagande. Sorgen är enskild och personlig, sorgen är bara din.

Världen kan bara fortsätta som om någonting hänt.

Det har hänt. Jag är här. Vi är här.

Vi tränger oss på med att vi finns i all vår otillräcklighet. Är det ingenting jag kan göra? Ingenting? Vi är här - det vet du.

Jag kan inte dela din sorg; den är odelbar, hel. Jag är den skonade delen av dig. Jag vill bara säga att vi är här. Vi omger dig.

Innan och efteråt. Det där ögonblicket innan. Den där evigheten efteråt.

Jag ber inte om ursäkt för att mina ord är så små. Jag vill bara säga det en gång till:

Vi är den del av dig som blev skonad. Vi är här.